Jag har aldrig haft svårt för det, snarare tvärtom. Det har nästan varit på gränsen till katastrof för många gånger. Men utgången är alltid den samma, I fuck up. Främlingar som tror sig komma nära, redan efter en kväll har jag blottat min själ, tror dem. Tillfälliga förbindelser, tillfälliga förströelser- ni är många och ni tror att ni har hittat rätt. Mina charader kan inte hålla på i en evighet, jag blottar ett annat skal. Ni ser mitt "riktiga jag", skräms eller tröttnar. Min försvarsmekanism, det är lättast så. För vad skulle hända om ni fick se mitt riktigt riktiga jag, det jaget bortom sex, mode, galenskaper och fylla. Hon som drömmer om att bli åklagare och strida för utsatta kvinnor, bli journalist och resa jorden runt och rapportera om orättvisor. Hon som vill gråta i någons famn och bli kysst tills en ny dag gryr.

The spell has been broken, I loved you so.

Freedom comes when you learn to let go.

Creation comes when you learn to say no.

You were my lesson I had to learn.

I was your fortress you had to burn.

Pain is a warning that something's wrong.

I pray to God that it won't be long.

Låten i föregående inlägg stämmer nog allra bäst in på min sinnesstämning just nu.

Alabama, Arkansas, I do love my ma and pa. Not the way that I do love you..

Lee McQueen skaparen och designern bakom Alexander McQueen är död. Han ska tydligen ha begått självmord bara 40 år gammal. Sådant är alltid lika tragiskt och i söndags hade han twittrat: “sunday evening been a f**king awful week but my friends have been great but now i have to some how pull myself together.”

Känner mig jävligt besviken. Jag trodde i min enfald att jag betydde mer än din egen feghet men tydligen inte.

Livet skyndar flyktigt förbi. Det finns snart ingen tid för framtiden längre, inte för att jag bryr mig. Jag har mina planer och de ska ske. Denna eviga väntan är trots allt skön, för jag har kul under tiden, ibland är inte målet det viktigaste utan resan dit. Jag är friare än vad jag någonsin varit innan, det finns ingen som har makt över mig längre. Och för det kan jag tacka många människor, vänner som ovänner. Personer i min umgängeskrets som jag undviker har fört mig mot något nytt men ändå gammalt. Det är skönt med omväxling, det får mig att bejaka mina djupa sidor hos mig själv. Att återupptäcka ordets skönhet på nytt är alltid en fröjd, poesin trollbinder mig och det  finns något vackert över det. Men jag kan inte vara fast här för länge, då blir jag cynisk och dryg, som alla de andra. För länge i det här träsket gör att man letar efter andra rus, hånar dem som lever som svensson och knegar på en industri. Inte för att det är jag, men det är stundtals skönt att umgås med dem. Att vara utan komplikationer, hjärndöd eller inte så njuter jag av varenda sekund. Dock inte nu, för nu har jag kommit i kontakt med en annan del av mig själv. Den delen av mig som antingen kan ta mig riktigt högt upp eller långt ner. Det är underbart att leva så, i sådan kontakt med sina känslor. Men jag gillar även att flyta i mitten och veta att jag varken kommer att sjunka eller flyga. Jag älskar att vara vulgär och jag älskar att göra allt till ett skämt. Men det gör mig inte till dem och detta gör mig inte till er. Jag är något helt annat, jävligt mycket och för det mesta dum i huvudet. Men hellre det än ett får. Och jag älskar er alla lika mycket, för ni ger mig glädje på alla vis. Ni är dag och natt, sol och måne. I min värld kan ni samexistera utan solförmörkelse för jag är varken eller och både och.

Sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck, och tankarna för mig till dig. Jag bryr mig inte om dig längre, inte på det sättet men så fort jag hör hans texter så tänker jag på dig. Jag vet att jag borde sluta lyssna men jag tycker om att sakna dig ibland. Jag är mer fast i kärleken vi delade än i dig. Eller vad vet jag? Jag vet iallafall att det jag saknar med dig finns inte längre kvar. Det är gömt och begravt under din känslokalla fasad. Du sa till mig senast i somras att du ville vara en bättre man för mig. Jag kom ihåg att jag kollade på dig med en skeptisk min. Men dina blåa ögon och varma kyssar fick mig att tro på dig, ännu en gång.

"Det är precis som om ni inte kan få nog av varandra"

är det verkligen så?
skrämmande tanke.
men varför känns det ändå som att det träffar mitt i prick.

Det hände precis som alla andra gånger. En annan plats, andra människor, andra ord, jag trodde till och med att det var ett annat jag. Det slutar alltid likadant. Jag tror att jag har gått vidare, jag tror att jag är redo för att bli vänner igen, jag tror att jag är över honom.
Så vi börjar prata med varandra, lär känna varandra igen, börjar på något nytt. Varje gång är jag så säker på att denna gång ska bli den sista som vi behöver bli vänner igen. Denna gången är annorlunda, den här gången kommer det att fungera. Den här gången kommer allt bli som jag vill.

Vi är vänner, vi är tillsammans, vi sårar varandra, vi bråkar, vi är ensamma igen.

Sen ger vi varandra tid och försöker ännu en gång. Man skulle tro att åtminstone en av oss har lärt sig av den miljonte gången. Men ingen av oss gör någonsin det.

Det var inte bara en förälskelse, inte att jag bara gillade honom, jag var kär.
Och så började det. Jag föll och han gjorde inte det. Jag förändrades, han föll och jag förändrades igen. Vi var tillsammans och sen var vi inte det. Vi gick vidare men kom tillbaka. Och så fortsatte det. Han föll och jag gjorde inte det. Jag föll och han kunde inte. Men sen så föll han och jag föll tillbaka.
Det var underbart, vi var kära. Men sen lämnade vi varandra igen. Vi kom tillbaka till varandra.
Vi fortsatte att såra varandra.

Och nu är jag fast här, med ett hjärta som har krossats allt för många gånger.
Jag måste få min hjärna att kommunicera med mitt hjärta. Men jag vet inte om jag vill.
Han är fel för mig, jag är fel för honom. Vi fungerar inte. Vi fungerar inte.