Faktiskt.

Förresten så bloggar jag lite mer privat och personligt på en annan blogg.

Jag lär mig nya saker varje dag;

JAG HAR BLIVIT ATTACKERAD OCH JAGAD AV EN GRÄVLING, TVÅ GÅNGER!

Idag ska jag markera ett stort Å i min kalender.

"går och lägger mig till en skön furupanel (70 cm hög), två små söta barn som sover, en arg emotionell gravid fru, en stylad volvo V70, en packad matlåda med pasta, en dessert som består av en inplastad chokladboll (även kallad negerboll), en armbindel runt armen (som berättar att jag är lagkapten), en färdig vattnad gräsmatta, en välplanerad villa (2 våningar), en bra porrfilm på TV1000, analsex med frugan (inget annat verkar spännande längre), drömmar om thailand."

Människor är fantastiska och för det mesta väldigt underhållande i alla dess former. Men vissa dagar får man nog. Det är sådana dagar som man får lust att spotta ur sig alla ens verkliga tankar och förtälja vad man egentligen tycker. Men någonstans så inser jag att bara för att folk inte respekterar mig så ska jag inte tappa min respekt för dem. Sorgligt? Ja. Dumt? Förmodligen. Men bara för att folk sjunker lågt behöver man inte sjunka lägre. Det viktiga är att inte förlora sig själv och sina värderingar.

Vilken helg. Att man aldrig lär sig att inte fyllesmsa, fylleringa, tvinga på en taxichaufför sina kärleksproblem, fly från killar som leker Madicken men framförallt att hålla sig undan från skumma efterfester. Fan, jag lär mig aldrig!

Efter regn kommer solsken sägs det ju. Min syster ringde innan idag från New Zealand och berättade att hon hade simmat och lekt med hundratals vilda delfiner, hur underbart låter inte det? Idag skiner jag som en sol, dels tack vare finfina vänner samt syster och dels för att jag har en massa spännande äventyr att se fram emot. Jag är alldeles för vild i kropp och hjärta för att någonsin kunna sitta still. Redan nästa helg beger jag mig till Lund med Fanny för att fira Valborg. Block party, flyingeflickor och alkohol, en helt klart oslagbar kombo! På lördagen blir det fest här i Älmhult, det vankas årets första Wärkstan. Det kan bära eller brista, men det spelar ingen större roll för på måndagen hoppar jag och Kajsa in i racerbilen med destination Kalmar. I Kalmar blir det födelsedagsfirande och jag får träffa Johanna, samt Fanny och förhoppningsvis Felicia ännu en gång. Lyx!

Efter en lång dusch och lite jobb begav sig The Unit iväg på en liten tripp till Växjö. Idis var chaffis, jag Dj och Fritzel stod för underhållningen (och så gjorde hon inte det :PPppPpppPPpP) Jag lyckades panikshoppa ett par solglasögon (har redan tappat bort dem jag köpte för 3 veckor sen), en vit spetsbody och Smith's Rosebude Salve. Fritzel är fascinerad över hur snabbt jag gör av med pengar, men mitt svar på det är att pengar i plånboken gör ingen lycklig men däremot att spendera dem. Efter panikshoppingen blev det panikätning, vi var helt snurriga i huvudet efteråt. Men ska man panikäta något så ska det vara thaimat, ack så gott det är. Väl framme på bion kunde vi äntligen lugna ner oss. Med överfyllda magar, nyinköpt cola och godis slog vi oss ner i salong 7 för att kolla på The Bounty Hunter. Filmen var en mysig mix av kärlek, humor och våld. Ungefär som vi 3.

Jag kan verkligen inte förstå varför jag har påbörjat ett målarprojekt när jag knappt kan andas. Lungkollaps. Jag tar allt i cortisonväg just nu, tabletter, sprayer, flytande. Det är det enda som håller mig ifrån ett sjukhusbesök och knappt ens det. Och då ska jag ju tvunget göra allt och lite till. Idag har jag jobbat, städat hela mitt rum, lyft en massa möbler, målat (tydligen med oljebaserad utomhusfärg, haha), kastat runt tvättmaskinen och hunnit ta en promenad. Då andra ligger hemma och är för "sjuka" för att ens orka gå ut då maxar jag mig till det yttersta. För ni ska veta att jag är 1000 ggr latare när jag är frisk. Det är precis som om att jag finner en njutning i att plåga mig själv. Men tur är väl det för just nu är jag fruktansvärt trött på folk och håller mig undan. Inget jag gör för att jag vill vara elak utan snarare för att vara snäll. Jag vet att om jag skulle träffa de människorna just nu skulle inget snällt komma ut ur min mun, och det jobbiga i det är att jag skulle säga alla de sakerna som jag verkligen tycker. Ni vet dem tankarna som finns där men som man aldrig någonsin säger, delvis för att det är slag under bältet och delvis för att det förmodligen skulle krossa personen. Och det handlar inte om att jag inte tycker om dem utan mer bara att jag har fått nog. Självklart gäller ju inte detta precis alla jag umgås med men tillräckligt många för att vara tråkigt. Jag är väl förmodligen mig själv igen när jag lyckats bli frisk och ha tålamod tills dess, det är inget personligt!

"du borde bli politiker, konstant packad. vilket land, lindbergskt folkhem." /Uppjagad.