Sienna, Dylan and I

Livet skyndar flyktigt förbi. Det finns snart ingen tid för framtiden längre, inte för att jag bryr mig. Jag har mina planer och de ska ske. Denna eviga väntan är trots allt skön, för jag har kul under tiden, ibland är inte målet det viktigaste utan resan dit. Jag är friare än vad jag någonsin varit innan, det finns ingen som har makt över mig längre. Och för det kan jag tacka många människor, vänner som ovänner. Personer i min umgängeskrets som jag undviker har fört mig mot något nytt men ändå gammalt. Det är skönt med omväxling, det får mig att bejaka mina djupa sidor hos mig själv. Att återupptäcka ordets skönhet på nytt är alltid en fröjd, poesin trollbinder mig och det  finns något vackert över det. Men jag kan inte vara fast här för länge, då blir jag cynisk och dryg, som alla de andra. För länge i det här träsket gör att man letar efter andra rus, hånar dem som lever som svensson och knegar på en industri. Inte för att det är jag, men det är stundtals skönt att umgås med dem. Att vara utan komplikationer, hjärndöd eller inte så njuter jag av varenda sekund. Dock inte nu, för nu har jag kommit i kontakt med en annan del av mig själv. Den delen av mig som antingen kan ta mig riktigt högt upp eller långt ner. Det är underbart att leva så, i sådan kontakt med sina känslor. Men jag gillar även att flyta i mitten och veta att jag varken kommer att sjunka eller flyga. Jag älskar att vara vulgär och jag älskar att göra allt till ett skämt. Men det gör mig inte till dem och detta gör mig inte till er. Jag är något helt annat, jävligt mycket och för det mesta dum i huvudet. Men hellre det än ett får. Och jag älskar er alla lika mycket, för ni ger mig glädje på alla vis. Ni är dag och natt, sol och måne. I min värld kan ni samexistera utan solförmörkelse för jag är varken eller och både och.