Sienna, Dylan and I

Idag kom Fritte förbi en sväng, vi skvallrade i vanlig anda och åt kebabsallad. Något som dock inte kändes så kul och ytterligare ett mysterium var att det mest intressanta skvallret handlade om mig. Hmm, vi kom fram till slutsatsen att det måste vara ett påhitt, ett fantasifoster helt enkelt. Även om ungefär 90% som kommer ut ur min mun är oseriöst och folk har svårt för att uppfatta min ironi så skulle jag nog aldrig ha kunnat säga detta ens på skämt. Usch! Det är nästan lika äckligt som killen som säger "Bara lite till, jag är strax klar, bara lite till." Nej, jag kommer att få mardrömmar. Efter att Frida lämnade mig så besökte jag och mamma bokrean på Maxi, och jag blev två böcker rikare. Det läskiga var att efter jag omsorgsfullt hade läst baksidorna på alla böckerna som var där och bestämt mig för dessa två fick jag en konstig känsla i magen. Jag kände igen den ena boken fruktansvärt mycket men kunde verkligen inte placera varifrån. När det helt plötsligt slog mig som en blixt från en klar himmel, jag övervägde att lämna tillbaka den men ångrade mig i sista sekund. Jag ville ju faktiskt läsa den innan jag visste, men om man ska tro Freud så existerar ju ingen sådan slump. Enligt hans teori så visste jag det hela tiden, undermedvetet. Kanske, kanske inte, allt jag vet är att boken påminner mig om honom. Inte för att det behövs, han finns i mina tankar ändå.