Sienna, Dylan and I

Det finns så jävla många människor som jag bara känner mig så fruktansvärt trött på. En vemodig känsla, att älska någon men på något sätt så räcker det inte till. Jag börjar tvivla på mig själv, har jag förändrats? Har alla andra förändrats? Eller hade jag bara vant mig? Vant mig vid skitsnacket, copycats, pojkvänner som alltid är närvarande eller att folk är för trötta? Jag vet faktiskt inte vad jag vill få ut av detta. Ingenting förmodligen. Ibland får jag lust att bara sluta. Sluta umgås med de människorna som inte tillför mig något. Det är jobbigt att vara besviken och sårad när man älskar de människorna som får en att känna så. Men det är kanske mig det är fel på? Man kanske ska välja bort sina vänner för sin pojkvän trots ens unga ålder, man ska kanske förpassa sina vänner till vissa tider, man ska kanske inte ha ett eget jag utan försöka stjäla någon annans, man ska kanske snacka skit bakom sin väns rygg och sen inte förstå varför personen inte har någon större lust att prata. Ja, vad fan vet jag. Jag vet ingenting. Jag har bara så svårt för att se resonemangen. Och jag är verkligen ingen perfekt människa men jag försöker att vara där. Det är det absolut viktigaste för mig, att man är där. I det lilla och det stora. En promenad, en lunch, en cigg, en hel kväll, en resa, en utekväll, en utflykt, ja i allt.