Sienna, Dylan and I

Jag kan verkligen inte förstå varför jag har påbörjat ett målarprojekt när jag knappt kan andas. Lungkollaps. Jag tar allt i cortisonväg just nu, tabletter, sprayer, flytande. Det är det enda som håller mig ifrån ett sjukhusbesök och knappt ens det. Och då ska jag ju tvunget göra allt och lite till. Idag har jag jobbat, städat hela mitt rum, lyft en massa möbler, målat (tydligen med oljebaserad utomhusfärg, haha), kastat runt tvättmaskinen och hunnit ta en promenad. Då andra ligger hemma och är för "sjuka" för att ens orka gå ut då maxar jag mig till det yttersta. För ni ska veta att jag är 1000 ggr latare när jag är frisk. Det är precis som om att jag finner en njutning i att plåga mig själv. Men tur är väl det för just nu är jag fruktansvärt trött på folk och håller mig undan. Inget jag gör för att jag vill vara elak utan snarare för att vara snäll. Jag vet att om jag skulle träffa de människorna just nu skulle inget snällt komma ut ur min mun, och det jobbiga i det är att jag skulle säga alla de sakerna som jag verkligen tycker. Ni vet dem tankarna som finns där men som man aldrig någonsin säger, delvis för att det är slag under bältet och delvis för att det förmodligen skulle krossa personen. Och det handlar inte om att jag inte tycker om dem utan mer bara att jag har fått nog. Självklart gäller ju inte detta precis alla jag umgås med men tillräckligt många för att vara tråkigt. Jag är väl förmodligen mig själv igen när jag lyckats bli frisk och ha tålamod tills dess, det är inget personligt!