A simple headline.
Jag har kommit på mig själv med att vara lite av en hycklare. Jag var inne på en gammal bekants blogg, såg att hon hade gift sig och börjat planera för barn. Denna tjejen är bara 2 år äldre än mig. Efter att ha läst allt detta fick jag en konstig klump i bröstet, andningen blev tyngre och jag kände för att skrika. Jag blev skiträdd. För det är väl inte meningen att jag förväntas vilja något sådant? Förlovningar, bebisar, flytta ihop osv. får mig att vilja spy. Jag tycker att det är fruktansvärt löjligt. Särskilt när man är så ung, allt det där kan vänta tills 30 någon gång. Jag menar om man nu är så säker på att det ska hålla resten av livet så varför inte vänta? Måste man verkligen sätta ringar på varandras fingrar för att bevisa sin kärlek? Och det är någonstans där mitt hyckleri tar vid.
Jag är fruktansvärt romantisk av mig trots att jag till synes spyr galla över allt sådant för tillfället. För jag tror på den stora kärleken, jag tror på att alla har en själsfrände, jag tror på passion. Och om jag hade träffat min själsfrände idag hade jag kunnat gifta mig imorgon, jag hade mer än något annat velat bära hans barn. Jag hade velat skapa ett hem tillsammans. Så varför känner jag som jag gör när folk runt omkring mig gör precis så som jag själv skulle gjort? Jag kanske inte tror på att de har hittat sin själsfrände utan att de bara tror att de har gjort det. Men någonstans vet jag att det inte är så heller. Jag tror att jag helt enkelt blir rädd. Rädd för att det liksom är allt på något vis.
Jag tror ju på Romeo och Julia, Tristan och Isolde, alla stora kärlekshistorier.
Den rätte, ens själsfrände, sitt livs stora kärlek eller vad man nu kallar det, är någon som förändrar ens liv för alltid. Jag vill tro att den dagen då du träffar din själsfrände förändras precis allt, att helt plötsligt ser du allting klart och att ingenting annat spelar någon roll. Att hela din kropp fylls med en vibrerande elektricitet, att hela ditt väsen ömmar efter denna personen. Jag vill tro på en kärlek där man inte vill existera utan sin andra hälft.
Jag har förmodligen sett alldeles för många filmer, men jag vill fortsätta att tro. Däremot så tror jag också att det inte är alla som hittar sin själsfrände, utan att det finns dem som kanske gifter sig med någon annan som de blir minst lika lyckliga med. Fast just den dära känslan kommer aldrig att finnas där.
Fast vad vet jag egentligen om kärlek, jag har bara haft ett förhållande i hela mitt liv. Och jag vill tro att det var kärlek eller det var kärlek. Men jag var ung och dum. Jag la så mycket vikt vid fel saker. Han var inte min själsfrände men han gjorde något med mig som jag inte kan sätta ord på. Han träffade mig vid en tidpunkt i mitt liv då jag var helt vilse. Jag var helt enkelt sönder och han lagade mig. Så för det kommer jag på något vis alltid älska honom.
Fast det kanske bara är en finare version av hyckleri att påstå det?
Kommentarer
Trackback
