Sienna, Dylan and I

En rolig grej som jag såg alldeles nyss var att en utav mina asboluta favoritbloggare, Angelika nämnde mig i sin blogg. Något som gjorde mig väldigt glad. Hon skriver så otroligt vackert, det finns känsla bakom orden. De berör verkligen. Jag har alltid varit väldigt fascinerad av ord, min svensk/engelsk lärare Mariana sa till mig en gång att jag "målar med orden". Det är nog den finaste komplimangen jag någonsin fått i hela mitt liv. Den sa mer om mig än alla de komplimanger som jag får om mitt utseende. Visst jag ska inte förneka att det inte är kul att få höra att man är snygg, sexig, vacker osv, jag är ju en bekräftelseknarkare. Men det har förlorat sin charm på något vis. Ytan säger ingenting om en människa egentligen, och vi människor har alltid lätt för att "judge a book by its cover". Det finns nog väldigt många där ute som har en bestämd uppfattning om vem jag är och jag förnekar inte att jag delvis kanske är skyldig till de uppfattningarna. Jag har alltid trott på att man är den människan man väljer att vara. Vi föddes som fria människor och man har alltid, alltid ett val.