Sienna, Dylan and I

Jag tror att jag fortfarande är lite onykter sen gårdagen. Jag har nog inte varit så full sen, jag kan inte ens minnas när. Fy fan. Gårdagen är en dimma med små glimtar om vad som hände. Så denna dag har tillbringats på toalettgolvet, jag gick till och med ner 2 kg. Har även lyckats få nya magrutor också. Allt ont för något gott med sig sägs det ju. Men all ångest, den är värst. Jag kan inte bli av med den, den ligger som ett smutsigt skal över mig. Jag vet inte vad det är jag mår så dåligt över för det som hände var ju inget som jag inte redan har varit med om. Det är väl kanske det att jag inte förstår hur det kunde hända. Det var så oväntat, fast kanske inte med tanke på all tequila som åkte runt i mitt blodomlopp. Men det var liksom så lätt, det borde inte alls ha varit så lätt. Det går emot allt jag någonsin trott på. Fast sen är ju frågan om det verkligen spelar någon roll och det gör det förmodligen inte. En fotnot i historien. C'est la vie, je ne regrette rien. Det är ju det jag lever efter (Sånt är livet, jag ångrar ingenting). Allt ska ju ske av en anledning sägs det ju. Det var kanske detta jag behövde, för nu känns vissa saker mycket lättare. Jag kom till insikten att jag helt enkelt inte bryr mig. För i samma ögonblick som kyssen släppte jag taget om en massa annat. Jag bryr mig inte längre. Folk kan säga vad de vill, för det finns inget kvar. Det är över.