Sienna, Dylan and I

Vilken dag det har varit, en känslomässig bergochdalbana ungefär som dagens väder. Jag vaknade av mig själv klockan 06.38 (ungeför 6- 7 h tidigare än normalt) och hade en känsla av att jag var tvungen att gå upp. Jag ignorerade min magkänsla och gick upp en timme senare istället. Satte mig vid datorn och såg att Fashion Against Aids- kollektionen redan släppts. Panikkänsla deluxe men lugnade ner mig snabbt när jag kom över allt jag ville ha. Sen kom ilskan, vissa av plaggen försvann i kassan. Ringer kundtjänsten, de var tydligen slutsålda och administratörerna hade inte hunnit uppdatera sidan därav att det fortfarande gick att lägga plaggen i shoppingbagen. Kände nästan hur tårarna börjar rinna, det ska tilläggas att det var morgon. Jag fungerar inte som jag ska innan lunch. I ren desperation ringer jag Ida som är i Göteborg och väcker henne med orden "Du måste gå upp och shoppa, du anar inte hur viktigt det är. Fashion Against Aids kollektionen släpps idag kl: 10.00 i butikerna. Vakna för fan!" (Ja, jag har ett shoppingproblem) Ida lovade iaf att leta efter byxorna. Lugnade ner mig något men visste inombords att de skulle komma försent (dödsångest). Försökte trösta mig med att Rebecca kanske skulle hitta örhängena som jag velat ha så länge. Ringer Fritzel och försöker tvinga med henne ner till Lund eller Malmö. Mantrat i mitt huvud; Om jag kör tillräckligt snabbt hinner vi innan klockan 10 och de som står i kön kan vi slå ner. Fritzel hade förhinder och får mig att inse att jag tappat konceptet. Blir någorlunda lugn, jag kommer ju inte att dö eller så utan de sakerna. Jag vill bara ha dem, jättemycket. Träffar Fritzel för en cigg och lite snack. Solen skiner, mitt lilla blåbär luktar gräs och jag fick en känsla av att dagen på något sätt ändå skulle bli minnesvärd dag på ett bra sätt. Sticker och jobbar och försöker att inte tänka mer på kläderna, då ringer Ida och säger att hon hittat byxorna iallafall.. YEY, LYCKA, DANS! .. fast de fanns bara kvar i strl 42. Svär för mig själv men ber Ida köpa dem ändå. Jag kan alltid bli fetare eller så kan någon snäll människa hjälpa mig att sy in dem (Fritte <3) Åker hem för lunch och ringer Åsa, nämner lite om min olycka. Och hon erbjuder sig att kolla i Sthlm åt mig. JUBEL! Åsa är en himla fin vän, för min lycka övervinner hon sin avsky för H&M och letar efter både byxorna och örhängena i sex butiker och till och med dem på Drottninggatan (Åsa avskyr Drottninggatan, tänk er då H&M på Drottninggatan) Det är vänskap det! Tyvärr hittar hon inte något av dem, slutsålt. Jävla fitt- H&M! På min lunch hann jag även ringa kundtjänsten igen (mådde psykiskt dåligt och beställde kläder från deras höstkollektion ist) för att några jävla nummer var fel. Jag hinner bara säga "Hej mitt namn är Matilda" och de svarar "Matilda Lindberg?" "Eh, ja" "På Ängsgatan?" "Eh, ja" "Okej, jag tar över din beställning nu". På 2 sek var hon och korrigerade i min beställning. Vad säger detta om mig egentligen? Är jag ökänd? Är 11000 kr mycket pengar på ett halvår? Men hon var iallafall jättetrevlig och hjälpte mig med allt, cred! Lugnar sedan ner mig med tanken på att jag iaf hade fått förhandstur på höstkläderna, sätter mig ner och äter mina nudlar. Då ringer de plötsligt från Anemonen och säger att de har ett blomsterbud till mig. Glädje deluxe. Äter mina nudlar och väntar på blommorna. Pling plong, vita rosor. Vilken chock, min favoritblomma. Tack Andreas! Åker iväg till jobbet igen och känner mig helt plötsligt väldigt lycklig. Åh, jag vill ha blommor varje dag (girig som jag är). Sen har resten av dagen bara varit fantastisk, jag har gått runt med ett konstant leende på mina läppar. Jag ska få nya fina kläder och det står vita rosor på mitt rum. Och nu är jag så fruktansvärt trött efter alla humörsvängningar så nästa stopp blir nog sängen.